Ponnytävlingarna har sina brister

I helgen så var jag funktionär på Bollnäs regionala ponnyhopptävlingar. Många tycker jag klankar ner på ponnyryttarna och säger att det är så dålig ridning man ser. Visst, det är en och annan ponny som är för het och rids aldeles för orytmiskt för att ta sig runt en bana på ett korrekt sätt. Men jag tror dessa ryttare är medveta och jobbar med detta. Man får dock tänka på att det är barn och ungdomar (Ok, vuxna 18-20 åringar får ju tävla ponny nu också...) som rider ponny. Då tycker jag det är mycket värre med vuxna människor på stor häst, som rider 120 klasser och man uppenbart ser att det brister rejält i grundarbetet! 

Men åter till mina reflektioner:
• Att dela in ponnykategorierna i åldersklasser är KATASTROF. Ingen har en aning om när vilken klass ska gå, en tjej missade sin start pga av att hon trodde sin ålderskategori skulle starta senare (i seketariatet hade man sagt så, dem hade inte heller koll). Den yngre kategorin kan ha 15 startande och den äldre 3 st, var är meningen med det? Vill ridsportförbundet sänka ponnyålden (som dom uppenbart vill göra), sätt då 16 års gräns vi säger år 2018. Så hinner alla förbereda sig. Nu luras alla ponnyryttare och sedan plockas väl grupp 2 bort helt och hållet.

• Färäldrar/tränare som står och skriker (vrålar) till ungarna när dom är inne på banan, HELA rundan. Ursäkta? Är vi på en tävling eller hemma i ridhuset? Jag trodde jag skulle få skavsår i öronen när jag stog en hel klass som flaggare inne på banan, av alla direktiv som gavs till dom stackars barnen som ska prestera inne på banan. Står dom inte och skriker hinderföljden (så barnet tappar bort sig när den inte hör morsan) så sägs det hjärndöda direktiv som "HÅLL GALOPPEN, RÄTA PÅ DIG" vid exakt varje anridning. Nej, låt barnen tänka själva och skona oss som tittar på! Detta förstörde hela tävlingen och jag tycker inte det borde vara ok. Sätt i så fall ett headset på ungen, om det nu är ok???

Finaste ponnyn i världen, vår Chino ♥︎
 

Ta sig över den mentala tröskeln

Jag har självklart tänkt mycket på det som hände i Högbo och analyserat. Mitt största problem där var att det kändes som att jag inte hörde hemma i denna klass, att alla jag red fram med var så himla mycket duktigare och där kom jag som värsta amatören. Jag var inte direkt nervös när jag gick in på banan, utan jag kände mig mer liten. Som att jag inte hör hemma på denna nivå. Jag är ju inte så duktig att jag rider medelsvår...

Jag har haft Curre länge och har kämpat väldigt mycket med honom. Han är en kapabel häst med mycket kapacitet, men vi har haft väldigt mycket otur med många och långa skadeperioder. Jag älskar träning och utveckiing, så när jag flyttade till Bollnäs och fick helt andra träningsmöjligheter så har jag bara kört på. För att det har varit så himla skoj bara.

Vår träning har även visat sig resultatmässigt och vi har gjort många felfria 120 klasser med placeringar dom senaste två åren. Det har liksom bara rullat på och jag har inte riktigt hängt med, att vi faktiskt är ganska rutinerade vid det här laget. Jag blir fortfarande paff när folk som jag anser är så himla mycket duktigare än jag kommer fram och grattar eller frågar om inte jag ska hoppa 130:in också när jag ridit 120:in innan. Eller när Gaby säger "Sen till hösten blir det väl 140!" Är vi så bra?

Jag har förklarat för Gaby vad som hände där i Högbo och hur jag kände. Så på träningen i onsdags höjde hon upp och försökte pränta in i min skalle att det GÖR INGET om du kommer fel, Curre fixar det. Han är så rutinerad och har ett sådant tryck att han grejer både om vi kommer nära eller långt ifrån. Hon har rätt och när jag bara satte snurr så hoppade han helt fantastiskt. 

Om jag bara får ordning på mina tankar och inser att ja, vi är fan helt jävla grymma så kommer nollorna i 130 cm att rulla in. Jag måste sätta ett högre värde på oss som ekipage, tro på att vi faktiskt hör hemma på den nivån vi ska börja prestera på. Det är en sak att säga att vi är grymma och en sak att verkligen tro på det. Det här är en tröskel jag måste ta mig över, precis som när jag gick från 110 till 120 och tyckte det var svårt. 

VI KAN, VI ÄR GRYM. I sommar kvalar vi 140, till hösten debuterar vi. Jag tror stenhårt på oss.


Himlen har fått en ny ängel

För precis en vecka sedan, förra lördagen så var det en tung dag. Ponnyn som jag fick som elva-åring och som vi nu har haft i hela tretton år fick vandra vidare. Tyson var en speciellt liten ponny. Jag fick honom efter att jag vuxit ur min B-ponny och han blev min första tävlingsponny. Det var honom som jag började rida hoppspecial med på ridskolan. Med honom som jag anmälde mig till min första klubbtävling och startade min allra första riktiga tävling med.
 
Han var kanske inte världens mest perfekta första tävlingsponny som gick som tåget och bara plockade hem rosetter. Han sprang istället fort och la ibland in tvärnitar.  Det var många gånger jag åkte hem från tävlingar med tårar i ögonen och ilsken för att min ponny stannat (jag var en tävlingsmänniska även på den tiden). Men han lärde mig väldigt mycket, både när det gäller ridningen och att verkligen kämpa. Han utvecklades, eller vi utvecklades tillsammans och jag har här hemma en vägg med rosetter från våran tid ihop. 

När jag blev 14 så var jag för lång och gick över tid D-ponny, vilket gjorde att min syster Angelica fick ta över Tyson. Hon hade tidigare ridit på ridskola och haft en B-ponny som inte var allt för snäll, vilket gjorde att hon slutade att rida en tag. Men i denna veva så fick hon prova Tyson, som var väldens snällaste och var också orsaken till att Angelicas intresse kom tillbaka. Hon gjorde samma resa som mig med Tyson och han blev också tuffare i takt med att hon blev mer säker.

Efter tre år så drabbades han av en senskada och var konvalecent under tid. Kom tillbaka, men blev sedan dålig igen och vi valde att pensionera honom. Istället hittade vi Chino åt Angelica och Tyson fick gå som sällskap, samt blev riden av vår kusin lite då och då.

Dom senaste åren har han varit utlånad och sedan varit hemma hos oss under en tid. Nu, 23 år gammal var han dock väldigt dålig i sina ben. Det i kombenation med att han har sommarexem under sommrarna, då han svullnar upp i halsen och slänger sig mot väggen så fort han kommer in gjorde att vi nu valde att låta honom vandra vidare. Man vet när det är dag och nu var det tyvärr så.

Han var en mycket speciell ponny som har en speciell plats i hela min familjs hjärta. Vi glömmer honom inte och han är orsaken till det intresse som har vuxit fram för hästar, ridsport och tävling. Tack fina du, för allt du har givit oss. Nu betar du på dom evigt gröna ängarna där inga onda ben eller exsem finns. Bara fred.

Ett urplock av dom sista bilderna som togs. Dom mest rörande lägger jag inte ut här ♥︎


Så många minnen... Tyson och jag ♥︎
 
Tyson och Angelica ♥︎

Longering som träningsform?

Jag har varit väldigt emot longering som träningsform, tycker mest att det sliter på dem att "fösas" runt runt på en volt och gärna ordentligt inspänd. Som avrastning okej, men som ren träningsform har jag varit väldigt skeptisk och därav har jag heller aldrig longerat mina hästar. Jag gjorde det en hel del när jag hjälpte till i tävlingstall, men det kändes mer som att det gjordes pga tidsbrist och mest som uppvärmning.

Nu har jag longerat Curre två gånger (förutom hos veterinären), men för att jag har velat rasta av honom. När jag har velat att han ska röra på sig i mer än skritt men ändå inte ridas. Första gången så tänkte jag mest hjälp när han  nästan lite stapplande  sprang runt på framdelen. Men i slutet så hittade han sin balans och såg fin ut. Idag var han betydligt bättre balaserad och såg jättefin ut. Sträckte ut halsen och gungade på i steget.

Har jag nu ändrat min uppfattning om longering? Njaa, kanske inte riktigt. Jag står fast vid att jag inte tycker om det som träningform, men att det kan vara en bra komplettering. Som tex idag när jag ville att han skulle få röra på sig. Då gick jag med honom en kvart först, jobbade lite övergångar i trav och galopp på linan i 10-15 min och sedan skrittade vi av. Under dom minuterna han gick på linan så bytte jag varv fyra gånger.

När jag longerar Curre så har jag inga inspänningar alls. Fokus ligger istället på att han ska hitta sin egen balans, komma igenom kroppen och då sänker han sin hals automatiskt. Jag strävar inte efter att han ska jobba korrekt på linan, det gör vi under ridpassen. Däremot så tror jag att det kan vara bra att jobba honom såhär bara för att han ska få hitta sin egen balans, utan att jag är där och stöttar upp.
 
En spänd häst som bara kör upp huvudet hade jag nog satt på en chambon (eller vad det nu heter...) eller en inte allt för spänd gummisnodd. Men Curre som lätt hamnar på bogarna tror jag det mer stjälper än hjälper. Intressat detta! 

Lite kvalitétstid hade vi i ridhuset idag!

Ibland hittar man sin soulmate

Ibland så önskar jag att Curre vore en människa istället. Det låter sjukt och töntigt, men den hästen är verkligen min soulmate. Jag har haft ganska många hästar som passerat i mitt liv och jag kan med handen på hjärtat säga att efter ett tag kan jag tröttna och vilja ha nya utmaningar. Med Curre har jag aldrig känt så. Honom kommer jag ALDRIG sälja, han kommer vara i min ägo tills den dag han tar sitt sista andetag.

Jag tänkte på det när jag kom till stallet idag, lite halvsegt gick jag mot hans box och önskade att jag bara kunnat stanna hemma ikväll och kollat serier. Så står han där i öppningen och är bara superglad att jag kommer. Stoppar huvudet i famnen och pillar med mulen överallt. I håret, på mina kläder, drar i dragkedjorna osv. Som han alltid gör. Jag stog sedan en bra stund med ryggen vänd mot honom och kollade mobilen. Då kan han ägna en kvart åt att bara pilla och dra i mina kläder, slicka mina händer and so on.

Vi gick en promenad idag, som vanligt på torsdagar efter hoppträningen dagen innan. Han lunkar efter mig, i mörkret. Dom är ganska så trevliga våra promenader. Han är klok min häst. Han vet när han ska vara lite extra glad och go, när jag behöver det. Han är världens snällaste mot barnen i stallet och likaså personalen i "daglig verksamhet". Charmar alla. Samtidigt så är han en explosiv tävlinghäst som levererar på tävlingsbanan.

Jag har haft honom sedan han precis skulle fylla sex år. Jag provred honom aldrig, utan köpte direkt från Belgien och enbart på rekomendation från min dåvarande tränare. Vi åkte allttså ner till Örebro för att hämta en häst vi aldrig ens sett en bild på innan köp. Vi åkte och hämtade en "stor skimmel, 5 år med bra stam och tävlad 120".
 
Hur det kändes när jag satt på honom första gången? Helt fantastiskt. Jag var lyrisk och har älskat honom sedan dess. Minns det som igår. Tänk vad himla rätt det kan bli ibland.


Dressyren lägger grunden

Det där med att jag bestämde mig för att tävla dressyr har nog bara gjort gott för oss faktsikt. Helt plötsligt så har jag börjat fokusera mer på hur jag sitter, små detaljer och att det ska se bra ut i varje steg. Jag har nog för länge glidit runt i hoppsits och tyckt att det känns "helt okej". Nu när jag bestämde mig för att starta en dressyrtävling så blev det helt plötsligt, hjälp! Nu måste det fan se bra ut så vi inte skämmer ut oss!

Jag har under den senaste veckan sänkt lädren två hål, vilket gör att jag kommer ner i sadeln och når om honom på ett helt annat sätt. Jag tänker mer på min tygellängd och att han ska gå korrekt i varje steg. Det har gett utslag och han har under dom senaste ridpassen gått riktigt bra faktiskt.

När jag väntade på mina procent i lördags så blev jag uppriktigt förvånad över att vi landade på över 60%. Hade förväntat mig någonstans mellan 55-59% kanske, särskilt med den där felridningen och bocksprånget. Vi är ju ett hoppekipage liksom, som aldrig nöter detaljer för tränare. Så jag blev faktiskt förvånad, även över alla fina kommentarer vi fått från folk! Också kul med ett kvitto på att min hopphäst är bra arbetad på marken.
 
En liten kul detalj var att när jag kom in så hade domaren sagt (till hon som skrev) "Det där är ett hoppekipage va?". Haha, syns det? ;)
 

Konsten att rida fort

Jag kollade resultaten från helgen och såg att jag inte ens var en sekund efter ledartiden, ungerfär 7 tiondelar. Då höll jag lite emot både ettan och tvåan i omhoppningen, plus att ett ekipage står lite i vägen för oss när jag vänder upp mot kombenationen (var sjukt nära att rida utanför stolpen pga det). Sen fick vi ju det där (ursäkta) pissiga nedslaget på sista hindret, gah... Skulle ha ridit på i svängen, suttit upp och hållt om. Då hade han plättlätt seglat över felfritt. Inte hans fel alls, även om distansen inte var fel.

Men det jag vill komma till, ser det ut som att jag rider fort? Tror man att en stor "klumpig" häst som Curre går att rida fort på? Leif Hall sa till mig när jag började träna med Curre för honom att "Det här är ingen häst du kommer att vinna en massa 120 på, men däremot rida lite större klasser". Jag tror absolut att han kan gå stort om han bara håller, men att han inte skulle vara någon speedhäst får nog Leif äta upp haha.

Curre ser stor och långsam ut, men jag lovar, han kan vara sjukt explosiv! Han har stor galopp och är lätt att vända, samt reaktionssnabb trots att han inte ser ut att vara det. Utnyttjar man det, vänder och galopperar så är han sjukt snabb. Jag tog ut långt ifrån ifrån max av honom i helgen, ändå var vi i topp bland tiderna.

Med det vill jag bevisa att en snabb runda inte behöver vara stressad och speedhästar behöver inte vara lätta/snärtiga i typen. Många pigga hästar drar iväg och måste bromsas upp i svängarn, sånt tar mer tid än vad man tror även om rundan i sig ser ut att gå fort. Rytm, rytm och åter rytm kommer man långt med!
 

Curre på rymmen

I morse (skriver detta inlägg 01:34, så det beror lite på hur man ser det) så fick jag höra att Curre hade varit på rymmen och hittat på bus under morgonen... Min morbror (som bor på samma gård) hade nämligen sett honom en bit från stallet och undrat vart jag var tills han såg att han inte hade någon grimma. Mamma hade då gått ut och försökt få tag i honom, var på han dragit vääärldens race och bocksprång på vägen mellan hagarna! Jag vet inte exakt hur, men in fick hon honom tillslut iaf haha.

Antagligen så har någon av oss inte satt igen hans boxdörr ordentligt, han har knuffat upp dörren och sedan även öppnat ytterdörren som han är expert på. Väl utomhus kan man hitta på massor av skoj när inte matte ser... Alltså, det här är sååå typiskt min häst alltså! Allt man inte får göra är jättekul att hitta på. Passar jag honom inte så tar han första bästa chans att kuta ut i stallgången, in i någon annans box eller vad som helst. Sen lyser det av bus i ögonen på honom. Han vet mycket väl vad han får och inte får göra, samt har respekt för mig. MEN, den filuren vet också mycket väl att han är mitt hjärta. Så bus, det kan man göra när matte vänder ryggen till och komma hyfsat undan med det ;)

Den lilla jäkeln... ♥︎

Jens Fredricsson clinic

I onsdags var det igen hoppträning för Gaby, utan istället for vi upp til Delsbo och Mitt Hjärta Hästsportcenter för Jens Fredricsson clinic! Kul att se anläggningen som var jättefin där uppe och sen var clinicen självklart riktigt bra. Vad jag förstod det som så var själva clinicen ett pris från Agria, då Mitt Hjärta och Högbos allianslag vann ponnyallsvenskan (Lag-SM) i ponnyhoppning. Den kostade 50 kr och då ingick det även lite fika, så helt klart värt att åka dit upp tycker jag.

Det som var genomgående genom hela clinicen och det som ALLTID tas upp på clinicar osv, är vikten av grundarbetet. Tydligen så hade Jens haft ett jättebra föredrag innan, men vi kom först när första gruppen började. Jens satt då upp på en för honom helt ny häst och han red rent markarbete med en annan tjej. Det han gjorde var att först förklara att man måste visa att man är sin hästs ledare, för att den ska bli trygg och att det annars blir farligt. Sen gick han igenom vanligt basicjobb och hur han tänker när han sitter upp på en helt ny häst. Tittar på hur den är byggd, känner av dens rörelsemönster och försöker bilda sig en uppfattning om hur den är att jobba med. 

Sedan började han med att jogga fram, öka/minska för att få igång bakbenen, känna efter om hästen enkelt flyttade undan för skänklarna och slutligen så satte han lite mer press på bakbenen genom att minska ganska mycket. För att få hästarna att börja stampa med bakbenen och seda rida framåt. Allt gick ut på att få igång hästarnas bakben och INTE hålla i munnen/dra in näsan på dem, utan att man sedan ska kunna länga ut tygeln och hästen självmant länger ut halsen.

Dom två grupperna efter hoppade, först en grupp med B-ponnyer och den sista gruppen med större ponnyer. Här hoppades det bara enkla linjer, fokus på att hålla rytm och rida på rätt antal språng. Han visade också själv (när han satt på hästen i första gruppen) att man inte ska hålla och måtta, utan bara galoppera, möta upp hindren och använda sig av vikthjälperna. Men behöver inte sitta och hålla, måtta och krångla till det.

Summan av kardemumman, så var det en riktigt bra clinic där Jens tog upp viktiga saker. Hur viktigt grundarbetet är och att man inte ska krångla till det i hoppningen. Det som var lite kul är att han inte själv rider så speciellt snyggt, men väldigt mjukt, effektivt och enkelt. Roligt att se!


Eget stall eller anläggning?

Jag har funderat mycket kring det här med att ha ett eget stall eller ha sin häst uppstallad på en anläggning. Vad som egentligen är bäst, vad man tjänar på. Om jag går till mig själv så har jag den "lyxen" att ha ett eget, relativt nybyggt (Själva stallbyggnades byggdes när jag var liten) stall med tre boxar. Det finns mycket mark och beten runt omkring, samt att det finns en ridbana 7 min skrittväg från gården.

Hade jag bara nöjt mig med att ha hästarna som hobby, då hade dom möjligheterna varit perfekta. För hur det än är, det är härligt att ha hästarna hemma på gården. Det kände jag i sommras, när jag fick sköta allt igen och Curre blev hur glad som helst över våra hagar igen. Men när det kommer till träningsbiten, ser jag tyvärr bara nackdelar med att ha Curre hemma. Speciellt då vintertid.

 
När jag började plugga i Bollnäs så flyttade jag hit och stallade upp Curre på ridskolan, trots att jag gott och väl kunde ha pendlat in till skolan då vi inte haft föreläsningar alla dagar i veckan. Men jag har inte ångrat någonting, trots att det ekonomiskt inte har varit till min fördel direkt. Men det har gett mig någonting helt annat i form av att jag blivit självständig, lärt känna mycket folk, utvecklats enormt i ridnigen (vilket jag aldrig hade gjort annars). Så för mig, var det värt det! Men om jag kämpat för att ha dom här möjligheterna...

När jag nu jämför skillnaderna mellan anläggning och eget stall så känner jag mest att det är himla värt att vara uppstallad på anläggning när man vill satsa. Här i Bollnäs har jag allt, behöver inte ens åka iväg för att träna! Resultatmässigt har det visat sig att jag har kunnat trimmat och tränat obehindrat hela vintern. För finare känns han och bättre tävlingsresultat och en jämnare nivå har vi presterat.

Nackdelarna då? Det är dyrare och jag kan bara ha en häst. Jag har inte samma koll som när jag har Curre hemma och jag får kompromissa. Men just för tillfället, väljer jag anläggning före mitt egna stall. För det passar bäst just nu. I framtiden skulle jag dock vilja ha en egen hästgård med egen ridbana och skrittavstånd/bilväg till ett ridhus. Det vore drömmen! Eget, men ändå möjligheter till bra träning. Ska bli intressant att se hur mitt kommande år kommer att se ut.... 


Tävlingsåret 2014

Jag skulle kunna säga att den här tävlingsåret med Curre har varit skit, men det gör jag faktiskt inte. Tvärtom! Vi var visserligen borta under 6 månader, men dom starter vi har gjort och under den tiden vi varit igång så har det kännts grymt faktiskt. Sedan Curre och jag flyttade upp hit till Bollnäs och fått dom träningsmöjligheter som finns här, så har det bara gått spikrakt uppåt. TROTS 6 månaders konvalecens iår.

Vi har iår gjort 11 starter, varav 4 av dem helt felfria med placering. 3 st i 120 och en vinst i 110 cm. Det är bättre resultat än förra årets 20 starter. Vi har iår haft som sämst 16 fel (fyra nedslag) pga att han var ofräsch, annars enbart gjort bra starter. Vi hann ta två placeringar i 120 och debutera, samt starta 3 stycken 130 i våras. Direkt efter 6 månaders uppehåll går vi in och vinner första starten i 110 cm med en grym runda, samt är felfi och placerad i 120 cm som blir vår tredje start.

Ja, jag är fan stolt över oss detta år! Trots skadeuppehållet vi hade mitt i säsongen. Tänk vad grymma vi hade varit utan det uppehållet? Nästa år är det fokus på att prioritera och enbart starta viktiga tävlingar/klasser. Inget nötande, utan noga utvalda. Lyssna på hur han känns och spara på sprången. Är han fräsch säsongen igenom så blir det vetcheck och service hos Brunmåla nästa höst.

Curre blir 13 år nästa år och jag ska verkligen satsa på honom den tiden vi har kvar, lägga ner hela min själ i honom. Om jag så får vrida på varenda öre. Vi SKA visa vad vi går för, för jag VET att vi kan. Bara vi får träna, åka ut på rätt tävlingar och få rutin. För det krävs en frisk och glad häst, vilket jag planerar att ha genom ett noggrannt upplägg.

Jag är grymt taggad inför nästa år!


Sweden horse show

Var uppe hos Curre vid 07 på morgonen och mockade + fixade mat, var klar efter en halvtimme ungefär. Blev dock en missuppfattning och fick senare ett sms om att Curre råkat fått dubbel morgonkrafft, haha. Vilken jackpoint för Curre ;) Sånt som händer, blev väl missförstånd när jag fixat allt så tidigt.

Tog sedan alltså tåget mot Gävle där jag blev upphämtad innan vi for mot Stockholm! Såg showen vid 14, först en knockout dressyr/hoppning, internationell 140 hoppning och clinic med Sylve Söderstrand och Henk Nooren. Hoppning är alltid kul att se, annars var väl showen vi såg sådär. Upplägget på knockout dressyr/hoppningen var jätterörig och clinicen tyckte jag inte gav så mycket faktiskt. Hoppning är dock alltid kul att se! Men vi valde också en "mellanshow" då det blev lite i sista minuten vi bokade och bestämde att vi skulle åka.

Mässan iår är jag också lite besviken på. Tyckte utbudet var lite klent och jag hade gärna sett mer nyheter. Dock har dom nu ett samarbete med Equitana, en superstor hästmässa i Tyskland som går vartannat år. Vi var faktiskt där 2011, helt gigantiskt mässa! 15 mässhallar med ALLT. Så vill man gå på en ordentlig hästmässa, åk dit någon gång! I alla fall så kändes det att Sweden HS mässan var lite likadan som Equitana, med en liten ridabana med uppvisning, olika hästraser som visades upp osv. Tror denna mässa med detta tänk kommer bli jättebra med några fler utställare och lite mer finlir på upplägget. För att vara första året var det helt ok tycker jag!

Fick lite småsaker köpt som jag tänkte fota imorgon. Kommer ett inlägg med det! 



Om man kan ha en crush på en häst, så har jag det på Malin Baryards Corporal VDL!! Herre vilken fin hingst alltså... Har många gånger suttit på hästnet och kikat efter fina fölungar efter honom!

Mitt system vid framhoppning

Ju mer jag har tävlat, ju mer förstår jag vikten vid att ha ett bra system vid framhoppning. Vid en framhoppning ska man inte träna på sådant man har svårt för, utan den är bara till för att värma upp och skapa självförtroende hos häst/ryttare.

När jag hoppar fram till en 120 klass så börjar jag med att värma upp i trav och galopp, kollar av gas/broms och försöker få vikten till bakbenen. Börjar sedan att rulla över lilla hindret 2-3 gånger, där jag försöker att skapa mig en känsla. Känna att hästen bjuder och hur den är för dagen. Behöver jag mer tryck i gaoppen? Kommer jag nära/stort? Analysera!

Sedan börjar jag hoppa räcket på ungeför 1 m och höjer succesivt upp till 115-120. Hoppar max 3-4 språng på räcket. Går över till oxer och börjar hoppa den på ungefär 110 cm, breddar och höjer succesivt upp till 120 cm. Blir max 3-4 språng här också, om det inte uppstår några större problem. Lägger sedan in en skrittpaus och hoppar ett högt räcke på 120/125 precis innan jag ropas bort. Här vill jag komma lite intill så att han hoppar upp sig.

På framhoppningen med Curre så vill jag som sagt bara värma upp och skapa självförtroende i första hand. Han som är den lite lojare typen vill jag också få kvick och lite intill hindren så att han hoppar upp sig. Jag försöker också att hoppa så få språng som möjligt, men ändå se till att han är väl uppvärmd och förberedd för sin start. 

Jag ser ingen som helst anledning till att nöta på språng efter språng, som man tyvärr ofta kan se. Har även stått på en framhoppning och sett oschyssta saker. Bla där en duktig ryttare medvetet satt hästen i skiten på en bred oxer (där den såklart landade på bakbommen...), för att sedan smalna och ge hästen ett normalt språng. Nej, hemma tränar man (schysst!) och på framhoppning värmer man upp/förbereder sig fysiskt och mentalt!


Fokus på grundarbetet

Curre och jag har en riktig svacka i markarbetet, vilket jag tror beror på att jag varit slarvig med detaljerna och grundarbetet. I måndags innan åkte så red jag i ridhuset och fick känslan av att verkligen ingenting fungerade. Han var stum, jag hade ingen yttersidan och bakbenen var kvar inne i stallet.
 
Gaby var också i ridhuset och red sina hästar, så passade på att förklara läget för henne. Hon tyckte att jag skulle fokusera mer på att han tar skänken och strunta i att han ska sänka sig. Hellre hålla upp huvudet och dänga till honom med skänken om han inte lyssnar. Att jag kanske får sätta upp ett mål med veckans ridpass och acceptera att vi kanske inte kommer precis tid jag vill under dom passen.
 
Så när jag kommer hem igen till helgen så blir det stenhårt fokus på grundarbetet. Övergångar och tempoväxlingar, för jag tror (eller vet!) att resten kommer att ge med sig när det fungerar. Det gäller bara att jag har tålamod. Blir alltså stenhårt fokus på detta nu framöver, så han är precis där han ska inför Högbo om drygt två veckor. Vaken, lydig och genomarbetad!
 

Lätt sits/fältsits

Jag kommer ihåg en träning för Leif för något år sedan när han bad mig att lätta upp i sitsen. Jag kunde inte, hittade inte balasen, föll tillbaka och kunde verkligen inte rida. Efter den träningen så gick det verkligen upp för mig att det här är något jag måste ta tag i.

Anledningen tror jag främst beror på att jag dels är ganska lång och när jag var yngre så var jag även "gänglig". Jag fick svårt att stå i fältsits och lät också bli det. Sen har jag även haft hästar som krävt att jag suttit ner och "drivit" fram hela tiden. Inte för att jag idag kanske tror att det var bästa lösningen, men så var det iaf.

Så under dom senaste åren har jag försökt att ta tag i setta så mycket det går. Variera sitsen när jag trimmar, ställa mig upp och ligga och kantra när jag är ute och galopperar. Det tog ett tag, men nu börjar jag hitta balsen och känna att jag kan inverka även när jag lättat ur i sitsen. Både Gaby och när jag red För Lotta Björe var på mig att lätta ur och variera sitsen. Jag blir gärna djup och rider med för mycket säte. Dett gör att jag omedvetet bromsar upp, skapar spänning och får svårt att få hästen framme för skänkeln ordentligt. Detta påpekade Lotta, att jag var tvungen att lätta ur och se till att hästen lyssnar för skänkeln. Speciellt på en sån häst som Curre.

Mitt mål är att kunna bli ännu mer stabil i den lätta sitsen, kunna lätta ur och galoppera framåt mellan hindren. Sen sjunka ner, hitta bakbenen och möta upp hindret. För att nå dit blir det mycket galopp i fältsits för att hitta balsen och styrkan, samt tänka på att variera sitsen när jag trimmar och hopptränar. Jag vill ha en stadig sits i jämnvikt, där jag kan inverka på ett bra sätt. Det är mitt mål! Dom gånger det här har fungerat vid hoppning så har jag haft en grym känsla, så det är bara att jobba på.

 

Roadwalk

Jag låtar aldrig Curre vila helt och hållet, utan under hans "vilodagar" då han inte rids så går jag en promenad på minst 20 min. Han mår allra bäst av att få röra på sig då han står väldigt mycket still i hagen, så vi kör med detta koncept som har fungerat bra för just honom. Brukar även lägga in en uppsutten, lite längre skrittrunda då och då som en liten extra återhämtning när det behövs.

Dom dagar han skrittar så gör jag det i stort sett alltid på hårt underlag, asfalt eller hårda grusvägar. Dom tränas så pass mycket på mjukt underlag att det är perfekt för leder och ligament att få en längre skrittrunda på hårt underlag som variation. Igår skrittade jag upp till travet och galopperade lite på rakbanan innan jag sen skrittade samma väg tillbaka. Det blev ungefär 40 min asfalt och idag var han jättetorr och fin i benen. La även in en skrittrunda idag, dock bara 20 min då jag kände att han behövde lite återhämtning.

Tycker detta fungerar superbra som återhämtning för Curre. Muskler, leder och huvudet får återhämtas från träning men han hålls ändå igång!

Idag körde vi dessutom barbacka, varmt och gott åt rumpan då den riktiga kylan börja komma krypande...

Köpa föl?

Något som jag drömt om väldigt länge är att köpa ett välstammat föl! Tänk vad roligt att forma sin egen framtida tävlingshäst? Vara med från början och utbilda längs vägen. Det är ingen nyhet att färdiga tävlingshästar kostar multum. Ska jag köpa mig en lovande (inte allt för gammal) häst som redan tävlar på 120-130 nivå så får man liksom räkna på 150 tkr och uppåt. Vilket är väldigt mycket pengar. Så har man ingen obegränsad plånbok men ändå vill rida på den nivån, ja då får man gå ner i åldern och istället fokusera på kvalité. Då gäller det dock att ha lite skills och vara insatt i stammar!

Jag är ofta inne och kikar på hästnet efter intressanta fölungar. Det jag då framförallt kollar efter är följande;
 
Stam och framförallt moderslinje - Eftersom jag vill ha en framtida tävlingshäst så är stammen mest intressant och då framförallt moderslinjen! Klart att hingst är viktigt, men när jag kollar stammar så är det stoet som är viktigast. Den ska själv ha presterat, gärna flera led tillbaka på moderslinjen. Det ska gärna finnas syskon som också har presterat, både syskon till mamman eller fölet. När det gäller hingstar så är jag inte jätteinsatt (min mamma är bättre på den fronten), men där tittar jag framförallt på presation och modell/typ.

Storlek - Eftersom jag är ganska lång (175) så vill jag inte ha en häst under 165 cm. Därför kikar jag hur stor hingsten, mamman samt syskon är för att bilda mig en uppfattning om hur stor fölet skulle kunna bli. Ibland står även detta i annonsen, hur stor den beräknas bli. Finns inga garantier här dock!

Modell - Tyvärr är det ofta dåliga bilder i annonser. Tagna framifrån, när föler ligger ner osv. Men finns det bra bilder så kollar jag efter hur föler ser ut att vara byggt, samt hur mamman och pappan ser ut. För att bilda mig en uppfattning av hur denna häst skulle kunna bli i framtiden.
 
Pris - En självklar, men dock aldeles för tråkig bit! När det gäller pris så vill jag självklart betala för kvalité och vad den är värd. Dock kan jag tycka att vissa sätter överpris och att betala 70 tkr och uppåt för ett föl skulle jag inte göra. Är den värd dom pengarna så anser jag mig ändå inte tillräckligt bra för att förvalta den, då låter jag det till någon mer proffisionell. När det gäller pris så tänker jag också att jag ska kunna tjäna på hästen vid framtida försäljning. Inte betala överpris och sen blir hästen inte alls så bra som man tänkt sig = Säljs fyra år senare för nästan samma peng.

Bildkälla

Filmtips!

Någon som minns att jag skrev att jag såg Jeppeloup filmen på franska för ett tag sedan? Letade och letade efter en version med åtminstone engelsk text, vilket jag inte hittade. Slutade med att jag såg den på franska, utan text! Fattade inte mycket alls haha.

Men nu finns faktiskt filmen att se med SVENSK text på swefilmer.com! Såg den igår och kan säga att jag förstod samanhanget lite bättre nu om man säger så. Så himla bra och kul att se en film om en HOPPHÄST. Rekomenderas starkt ;)

HÄR kan ni streama filmen hos swefilmer.

Trailern (med engelsk text).

Chino


Kom på att jag faktiskt inte nämnt något om Chino! Chino, eller Seabiscit som han heter är Agelicas ponny som vi haft sedan sex år tillbaka nu. Angelica har tävlat honom upp till LB hoppning och lite dressyr. Hon blev dock för gammal för honom förra året och han lånades då ut på foder. Vi tog dock hem honom i juni då Angelica ville ha en sista sommar med honom då hon flyttar till Luleå nu i höst för att plugga i fem år (blir inte mycket häst då) och sen var tanken att dom gamla ägarna skulle köpa tillbaka honom.

Nu blev det av olika orsaker inte så, utan han har istället blivit utlånad på nytt til tjejen som provred honom förra veckan. Dom gillade honom och hon red honom jättebra, så två dagar senare knallade han på transporten till sitt nya hem.  Dock står han nu nästan granngårds, knappt en halvmil hemifrån oss! Så mamma kan i princip svänga förbi och hälsa på honom på väg hem från jobbet. Dessutom är han hos folk vi känner, så det känns bra. Blir det något så kan han ridas hem typ.

Skönt att det löste sig med honom! Han är aldeles för fin och fräsch för att bara stå, trots sina 20 år. Vi får se om han dyker upp på tävlingsbanorna så småningom igen, då ska jag garanterat vara där och titta!

Hästens grundarbete av Pether Markne

Ända sedan jag såg att Pether Markne släppt en bok om hästens grundarbete så har jag velat ha den! Jag tycker det är otroligt intressant med träning och hur man kan utveckla hästen. Att genom enkla basicövningar på marken få hästarna att hoppa bättre. Få luftigare språng och bli mer ridbara banan igenom. Mycket intressant...

Har varit på väg att beställa boken, men så var jag in på Valbo köpis och hittade den på Akademi bokhandeln (fd. Bokia)! Slank in i affären och tänkte direkt, "Undra om Pether Markne boken finns här??". Sa det till Angelica som suckade, innan jag for iväg och letade. Efter en liten stund fann jag den, där den så fint stog på en hylla. Köpte den självklart, vad annars.

Har tyvärr inte hunnit läsa så mycket i den, men än så länge är den som väntat intressant. Vem vill inte ta del av Pether Marknes tankar kring grundträning?? Boken är dessutom fint formgiven och innehåller MÅNGA fina bilder. Kan inte ge något fullständigt omdöme ännu, men än så länge gillar jag den verkligen!


Tidigare inlägg Nyare inlägg
RSS 2.0