Hoppning är en färskvara

När jag skulle rida 130:in i Högbo i februari så så fick jag nästintill höjdskräck. Gick supefint att hoppa fram upp till 120 cm, sen kändes det högt och var obehagligt att rida an. Jag talade om för Gaby, hon fick verkligen säga åt mig att LITA på Curre och att han löser det. Jag hoppade lite större hinder på träning och sedan tvingade jag mig att hoppa 130 på tävling också. Nu känns det inte alls lika obehagligt och det är lika lätt att styra på en 130 oxer som på ett lägre. Jag litar på mig själv att jag kommer bra och att Curre tar sig över.

Hoppning ÄR en färskvara, jag hoppade 130 i mars förra året och tyckte inte alls att det var högt. Sedan var vi borta hela sommaren, var tillbaka och tävlade lite 120 under hösten. När jag skulle hoppa 130 igen nu i våras så blev jag aldeles skraj haha. Tror att våra ganska dåliga resultat i 130 beror på just det, jag känner mig nervös och kan inte rida lika avslappnat som jag gör i lägre klasser.

Igår var första gången jag inte kände mig speciellt nervös inför att hoppa på den här höjden. Det är inte längre på liv eller död om jag säger så, haha. det kändes trevligt att styra runt och denna runda är nog den 130 som jag har ridit bäst i. Nedslagen kom för att Curre var trött och matt helt enkelt. Några fler klasser på denna nivå så att jag blir ännu säkrare och mer avslappnad, samt Curre får mer styrka så kommer fler bommar att ligga kvar!

Men herregud, jag får ändå vara nöjd och stolt. Många av mina konkurrenter har minst två hästar, åker på meetings, träningar osv. Jag har bara Curre som jag dessutom måste planera in alla tävlingar och träningar lite försiktgt med. Tävlade inte och red knappt alls under hela utomhussässongen förra året. Så att styra runt 130 när varken häst eller jag har rutin, det är ändå bra tycker jag.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0