Den där känslan man inte kan ta på

Igår när jag travade runt på framhoppningen så kände jag bara hur sjukt jäkla mycket jag tycker om den här hästen. Fick liksom en bubblande känsla, njöt av hur fin han kändes och skrattade åt när han busade runt. När han sög tag i hindren och man nästan fick hejda honom, det är en fantastisk känsla. Man glömmer liksom bort det där med att vara nervös inför sin tävlingsstart, för man har fullt upp med att njuta att "här och nu" känslan.

Jag har haft Curre så länge och känner honom så himla väl vid det här laget. Känns helt enkelt som att vi är väldigt samansvetsade, vilket såklart är en fördel i själva tävlingsmomentet. Men just känslan av tacksamhet att jag får ha den här hästen är det inte mycket som slår. I andras ögon är han bara en random häst, men för mig är han så mycket mer. Jag har stått där med en klump i magen och tårar i ögonen, trott att allt hopp är ute. Idag laddar vi för debut på msv nivå. Han betyder hopp för mig, att inget är omöjligt.

Innan besiktningen igår

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0