Min utveckling som ryttare

Varning för ganska långt och omfattande, men också väldigt analyserande inlägg om min rinding och utvecklig dom senaste åren! Samt min senaste aha-upplevelse och vägen dit.

Dom senaste åren 4 åren skulle jag nog säga,
har känts som ett enda experimenterande med min ridning. Jag har mest fokuserat på träning, utveckling och utbildning än resultat. Jag har under dom här åren inte haft några vidare framgångar eller så, men jag har lärt mig så otroligt mycket och skaffat mig otroligt mycket kunskap!

 
För fyra år sedan, hösten 2010 så började jag att träna för Leif Hall. Innan det så hade jag aldrig ridit förvänd galopp, jag hade ingen riktig koll på vad den mjuka och stela sidan innebar och hur man rider en häst liksidig. Jag kunde, med handen på hjärtat inte rida hästarna i en bra balans och form (något jag dock trodde att jag kunde), jag stegade och räknade heller inte galoppsprång mellan hinder. Förstå att jag starade mina två första 120 med Curre (som vi dessutom var felfria i) utan att stega en endaste linje!

När jag började träna för Leif med Eddie så blev det kaos, för att jag fick in så mycket kunskap. Detta ledde till att jag började krångla till allt, eftersom jag så gärna ville att allt skulle fungera. Jag visste ju hur det skulle vara, men fick ändå inte till det! Med Eddie fick jag inga vidare resultat alls, men jag lärde mig så otroligt mycket på honom. Han var den första hästen som jag började att lära mig att rida på riktigt och ha en ordentlig banplan med. Det gick åt helvete med honom ibland, men vi fick också till det riktigt bra några gånger.

Sommaren/hösten 2012 så släppte det i markarbetet med Curre. Jag började äntligen förstå hur min sits/invekan och mina kunskaper skulle flätas samman. Detta gjorde att hoppningen också började fungera, vilket i sin tur ledde till många fina 120/125 rundor under 2013. Markarbetet och hoppningen började äntligen gå hand i hand, vilket också gav resultat i slutändan. Vi fick rytmiska tävlingsrundor och allt började att falla på plats. Då trodde jag att nu hade det minnsann släppt, nu var jag ganska duktig!

Sen flyttade jag upp till Bollnäs och började rida för Gaby Young Shing. Hon såg direkt mina brister, jag fick släppa både hand och skänkel. Vips så var min häst inte alls så fint mellan hjälperna som jag trodde att jag hade honom. Jag fick släppa handen, ha koll på yttersidan och vara konsekvent med skänkeln. Det kändes förjävligt i början, som att jag var en nybörjade som inte kunde rida hästen "på tygeln".

Men allt eftersom där under vintern 13/14 så började det att hända grejer. Curre började bli känsligare, jobba i balans, blev kortare i kroppen utan att jag småhöll i tygeln. Det var en liten aha upplevelse, är det såhär lätt det ska kännas? Våran första 120 för året gick vi in och var felfria i, där med också kvalade till 130. 130 debuterade vi i Umeå iår, med 3 nedslag för att jag red på som om jag skulle dö om vi inte kom över. Sedan två ner i vår andra 130 start som var en runda jag var jättenöjd över, för han hoppade så himla bra!


Sen under tiden som Curre blev ofräsch nu så fck jag möjlighet att hoppa en ridskolehäst för Gaby. Den här hästen var tvärt emot Curre, känslig och framåt. Första träningarna var det kaos i mitt huvud, för Gaby sa släpp skänklarna i princip. Jag höll ju knappt om??? Jag fick honom inte framför mig då jag inte fick hålla om så mycket som jag vanligtvis gör, vilket gjorde att känslan till hindren blev obefintlig. Det blev kaos i min hjärna.

Jag red Lucky för Gaby fem eller sex gånger tror jag och lärde mig SÅ himla mycket på dom gångerna. Jag insåg att jag rider för mycket, håller om för mycker, rider för mycket med sätet och grejar för mycket. Curre stänger bara av mig, men Lucky blev stressad. Jag fick lära om under dom här passen, rida mjukare och istället vara exakt. Kicka till med skänkeln när det behövdes, annars mest sitta ställa. Det var en stor omställning i början, men under dom sista träningarna så fick vi tlll det. När jag släppte den här ridningen så började jag också att fokusera mer på min känsla istället för att hålla om så mycket.

Det här har alltid varit min svaghet, att jag rider för "mycket". Dock har jag inte förstått det på samma sätt som nu, då jag verkligen har fått känna på hur det egentligen ska kännas. Hur mjuk och avslapnad ridningen egentligen ska kännas. Hästarna blir som vi rider dem och vill vi ha hästarna känsliga, ja var känslig själv i din ridning! Jag vet vart min ridning kommer i från och varför jag ridit som jag gjort. Men nu är första gången som jag riktigt fattat hur det SKA kännas!

 
Nu när Curre är skadad så blir det dock väldigt lite ridnining för mig, men det jag ska fokusera på nu är att bli mjukare och mer följsam i min ridning. Rida med mindre säte, stilla skänklar, följsamma händer med gummisnoddskontakt och vara exakt i min hjälpgivning. Man ska inte underhållsrida, utan säga till när det behövs. Där i mellan vara stilla. RIKTIG ridning är kommunikation mellan dig och häst, det handlar inte om styrka alls. Riktigt ridning är när man med ett lätt tryck från skänkeln ber hästen att gå framåt, nästan med tanken ber den att samla ihop sig och den av sig själv går i balans. För att komma dit måste man lita på både sig själv och sin häst.

Jag har egentligen inte fattat hur riktigt ridning ska kännas förren nu, dom här sista träningarna för Gaby har verkligen gett mig en tankeställare. För jag fick en så fruktansvärt bra känsla när allt satt och jag blev så förvånad över hur lite jag behövde göra. Hur avslappnad jag var och hur lätt det kändes. Det ska bli så himla roligt att börja rida Curre riktigt igen och se om jag får till samma känsla med honom. Men nu vet jag vad jag ska jobba och sträva efter!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0