Livet glittrar inte direkt

 
Pga min livssituation just nu så känner jag mig bara nere och omotiverad till allt i princip. Min häst är som en halvtrasig bil som går så länge man småservar den hela tiden och man bara väntar på att den ska braka samma totalt. En sån där favoritbil som man verkligen inte vill göra sig av med, samtidigt som man också vet att om den nu skulle braka sönder och samman så har man inte möjlighet till att köpa en ny av samma märke. En metafor som beskriver Curre ganska bra.

Sen så känns hela min framtid ostadig och jag vet inte vart jag ska ta vägen ärligt talat. Jag känner mig inte hemma någonstans. Kungsberg känns inte hemma, i Bollnäs hyr jag bara en rum och kan liksom inte möblera så att det känns "hemma" heller. Jag ligger någonstans där mitt i mellan. Sen i framtiden, vart vill jag bo? Vill jag ha fler hästar så måste jag ha dem hemma på gården, men då har jag inga träningsmöjligheter till att utvecklas plus att det är långt att åka till jobb varje dag. Att utöver det pendla till ridhus några gånger i veckan under vinterhalvåret fungerar inte alls, den karamellen har jag redan smakat på. Att rida ute hela vintern? Aldrig, då kan jag lika gärna köpa en islandshäst och bara rida för skojs skull.

Egentligen så är svaren på mina frågor ganska enkla, hur jag bör tänka.
1. Jobba sommaren ut och koncentrera mig på att få igång Curre.
2. Spendera hösten i Bollnäs och sista terminen i skolan, samt hitta en BRA praktikplats där dom jobbar med sådant som jag skulle kunna tänka mig att jobba med.
3. Styr upp livet utefter praktikplatsen.

Ändå snurrar det värre än dom värsta karusellerna inne i min hjärna just nu. Jag är sådan som person att jag vill ha koll på allt och just nu har jag inte det. Livet glittrar inte just nu och det mesta känns bara jobbigt. Men man har väl bara såna perioder i livet och det är bara att härda ut antar jag. Vänta ut livet helt enkelt, det löser sig och svaren kommer nog med tiden. Det vet jag, det blir nog bra i slutändan hoppas jag.

Vill inte och tänker inte sitta här och klaga, men behövde skriva av mig kände jag... Jag pratar inte när jag är nere, jag ältar det inombords. Eller skriver.

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0