Livet


Här om dagen så hade jag total panik över mitt liv,
så pass att jag började böla. Det känns så rörigt och jag vet inte alls vart jag ska ta vägen. Finns för många frågor i mitt huvud, som jag just nu inte kan ge svar på. Vart ska jag ha min praktik nästa år?  Vart ska jag bo och ha Curre då? Kommer jag att få jobb efter min utbildning? Hur blir det med min tävlingssatsning nu när Curre inte kan tränas fullt ut? Hur ska jag nå dom mål jag har? Vilket håll ska jag satsa åt? Går ett "vanligt" jobb och ett hyfsad tävlingssatsning ihop? Hur mycket vill jag med ridningen? Frågorna är så många att det bara blockeras i mitt huvud.

Så har jag kännt ett tag, tills nu. Jag måste verkligen lägga alla såna här tankar åt sidan och fokusera på nuet. Ska jag tänka 100 steg i förväg så kan jag inte njuta av nuet alls. Ska jag tänka så många steg i förväg så blir det bara kaos av allting. Livet blir antagligen så som det ska vara, säkert så som jag inte alls tänkt. Man vet aldrig. Jag har så många mål och ambitioner att jag blir stressad av att känna att jag halkar efter eller inte kan nå dem.

Jag är en sån person som inte nöjer mig med att "bara" må bra liksom. Gå till ett hyfsat jobb, bo i nått radhus och hänga med bekanta på helger. Jag vill prestera, utvecklas och ta mig framåt. Det är det som driver mig och jag blir så fruktansvärt rastlös av att bara "va". Hela mitt liv har gått ut på att prestera och åter prestera, det är väl där jag sätter mitt eget värde. Om jag inte preseterar så känner jag mig heller inte värd något. Jag har nog aldrig känt mig värd något av att bara vara "jag", jag sätter mitt värde ut efter vad jag presterar. Tråkigt men sant.


Så fort jag känner att mina mål försvinner utom räckhåll så får jag panik. Jag vill så gärna lyckas och nå dom mål jag har här i livet, att jag blir stressad av tanken att jag inte skulle kunna nå dem. Problemet är ju dock att om jag inte sänker dom här kraven jag har, fokuserar på nuet och tar en sak i taget så blir det svårt att ta sig framåt. Det blir liksom bara en gröt av allting istället.

Så just nu känner jag mest att jag bara måste våga andas och ta en dag i taget. Det känns inte så bra och är inte så roligt just nu, men det blir bättre. Så länge jag fokuserar på att göra det bästa av det jag har just nu, så kommer det att bli bra i slutändan. Jag är inte den som ger upp och nöjer mig, jag kommer att nå dit jag vill. Siktar man mot stjärnorna så kanske man når trädtopparna, ellerhur?

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0