Hästar är terapi

Igår så kände jag mig jättedeprimerad, vet inte varför egentligen. Kände mig ensam och eländig liksom, sådär att man nästan vill börja gråta helt utan anledning, haha. Säkert för att jag i tre veckors tid har varit hemma med min familj och nu är ensam här i Bollnäs igen.

Fick en relativt lätt uppgift efter föreläsningen i skolan där vi skulle välja våran favoritposter (affisch) och en som vi tycker representerar den stil som kommer härnäst och motivera. Satt typ 2 timmar och letade affischer, men ingen jävel kunde jag välja. Fick prestatinsångest när jag insåg att jag inte skulle få det klart idag och då blir det bara värre för mig att prestera, blää. Error i hjärnan.

Så jag kom till stallet lite sådär halvt omotiverad och nere. Går till Curres box och möts av ett par fina ögon och ett par öron som pekade rakt fram. Ställde honom i spolspiltan för att jag skulle mocka och han stod där och såg allmänt glad ut, sådär som bara han kan göra. Han har ett speciellt ansiktsuttryck när han är på bra humör, "Kolla på mig, jag är sötast i världen!". Pillrar på allt med mulen gör han också.

Efter att i några timmar ha fått pussa på min fina häst, andas hästlukt och bara göra dom vanliga stallsysslorna och efter en riktigt roligt pass så kändes allt på topp igen! Är så himla glad över att jag har en sån fin häst, som står där i stallet och väntar på mig varje dag. Oavsett vad så finns han där. (Sen att jag har köpt honom och han inte har något val är väl en annan sak, haha)

Bästa killen!

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0