Jag är stolt

I våras red jag tre stycken 130 cm med 12, 8 och 16 fel (han var dock inte fräsch den sista starten). Dessa resultat är på pappret inte särskilt bra, jag menar man vill ju vara felfri och placerad. Då är det bra! Men när jag tänker efter, så är jag ganska stolt över dessa starter och resultatet också. Framförallt för att jag har tagit både mig själv och Curre upp till medelsvår klass. Det är jag jättestolt över faktiskt.

 
Jag har haft sammanlagt tre ponnyer när jag var yngre. En b-ponny jag aldrig tävlade, c-ponny som var bränd och stannade varje tävling och en D-ponny som aldrig var tävlad. Den dyraste ponnyn jag köpte var min D-ponny som kostade 30 tkr, en 10 årig welsh cob korsning med markbunden galopp och aldrig tävlad innan. Den första (och enda) färdiga häst jag haft är Curre. Han var fem år och tävlad 120 cm klasser när jag köpte honom, vilket är både den mest utbildade och meriterade häst jag haft. Han är också den dyraste hästen vi investerat pengar i.

Med Curre skulle jag äntligen nå framgång, vilket jag också gjorde i 1,5 år innan han blev skadad. Varför han blev skadad efter så pass kort tid (hann tävla honom i ungefär ett år), vet vi inte. Dålig ridning eller så låg han redan i riskzonen när vi köpte honom, det får vi aldrig veta. Eddie som vi köpte medan Curre var långtidsskadad var heller aldrig tävlad innan och dessutom en väldigt svår häst.

Trots att Curre varit den mest färdiga häst jag haft, så har han också varit den häst jag har fått kämpa allra mest med. Han var borta från tävling i två år första gången, 2009-2011 varav ett år stod han nästan helt. Jag fick sedan börja om från noll med att bygga upp honom från grunden igen. Både när det gäller att sätta muskler, stärka ligament och få honom ridbar igen. För han var GRYMT oliksidig efter så lång tids vila, minns att vi knappt kunde galoppera i höger varv.

Sen när han väl kommit igång igen så har jag dels fått spara honom, både när det gäller antal tävlingar och klasser varje år, samt att 2008 och 2013 är dom ENDA hela sässonger han har tävlat på snart 7 år. Alltså, det är inte många starter jag gjort på honom om man jämför med många andra på deras hästar. Förra året gjorde Curre 20 starter, vilket är rekord för ett och samma år med honom. Jämför jag med någon annan som också bara har en häst så gör dom nästan det dubbla antalet starter, om man tävlar normalt/ligger i lite. Har man dessutom två hästar så blir det ungefär 70-80 rundor varje år, ganska stor skillnad mot för mina 20 rundor.

 
Ska man bli bra så måste man träna, dvs få så många rundor och språng i kroppen som möjligt. Därför har man det väldigt mycket bättre förspänt med fler hästar eller åtminstone en fullt fungerande häst. Jag, som inte kan rida så många rundor med Curre får istället toppa honom så mycket med bara går inför varje start därför att jag inte har så många chanser varje år. Något som också ganska ofta blir mentalt svårt, eftersom man under tex en endagars tävling bara har en chans på sig.

Jag hade två hästar under nästan 3 år, det hade jag. Grejen var att det var inte många månader tillsammans under dom åren som båda hästarna var fullt igång (hoppmässigt) samtidigt. Jag tävlade tex aldrig båda två på samma tävling och knappt pararellt. Tror det var en vår, under 3 månader som jag gjorde några starter på båda hästarna under samma tidsperioder utan skador och uppehåll.

 
När jag radar upp fakta såhär för mig själv, då blir jag ändå ganska stolt över mig själv. För orden här ovanför är just bara fakta, inget tycksyndommigjagvillocksåhamassoravhästar. Jag är stolt över hur långt jag har kommit, för det är tack vare MIG SJÄLV och självklart min familj som stöttat och satsat. Utan dom hade det aldrig varit möjligt alls. Trots att jag inte fått färdiga hästar som sedan innan gått medelsvår, haft bra träningsmöjligheter eller kunnat göra mängder med starter så har jag ändå tagit mig till medelsvår hoppning. Tack vare att jag varit envis och tagit tillvara på alla dom möjligheter jag haft.

Idag har jag bara Curre, som går på nationell nivå och har honom uppstallad på en ridanläggning vilket är första gången och LYX för mig. Tack vare mig själv! Jag jobbar hela sommaren och sparar undan pengar, bor billigt och snålar på dagliga utgifter, därför kan jag ha Curre där jag har honom och träna varje vecka trots att jag pluggar. För ja, jag betalar allt för honom själv förutom försäkringen varje månad (och vissa vet kostnader).

Jag tror att vi måste tänka mer på vad vi själva har för förutsättningar och framförallt vara stolt över oss själva! Inte fokusera på andras resultat, som har chansen att ha meriterade hästar och göra många fler rundor varje år. Min eller din prestation kan vara minst lika mycket värd som en SM seger, utifrån dom möjligheter som just du har. Jag tror att vi alla måste bli lite bättre på att ge oss själva en klapp på axeln och säga, FAN VAD JAG ÄR BRA! Punkta upp allt vi lyckats med och vara stolt!! ♥︎


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0