Tävlingsmänniska?

Ibland så undrar jag om jag är någon riktig tävlingsmänniska egentligen. Jag har aldrig haft någon räser ponny som jag har plockat massa rosetter med, utan fick kämpa som sjutton med min C-ponny som bara stannade. Ta ta sig runt och tom få en placering var lycka i början med honom! Sedan så hade jag min D-ponny som aldrig var tävlad och hon är nog den som jag har samlat ihop mest placeringar med. Dock så kom vi aldrig så långt som jag ville pga min skada och annat tjafs. Curre tävlade jag som unghäst i ett år och hann precis börja tävla honom som 7 åring innan han blev skadad och sedan har jag mest skolridit Eddie. Jag har liksom inte så många tidshoppningar och "rida-mot-klockan" rundor i kroppen, utan är så himla van att alltid bara rida för en bra runda. Så när jag nu har startat några 110 som Curre och jag är ganska säker i så känns det ibland som att juste, vi kan ju rida på och svänga lite också!

Om jag istället tänker utöver hästarna så är jag sjukt ensvis och hatar att förlora i diverse spel osv. Kommer ihåg speciellt en gång när vi var mindre och jag grinade när vi spelade monopol, haha. Jag hatar att misslyckas med saker och kan bli riktigt frustrerad, you name it. Så någon typ av vinnarinstinkt finns det ändå, dock så har jag aldrig riktigt upplevt den i hästsammanhang känner jag. Jag tror att jag har fyra lokala vinster och en KM vinst på ponny, på mina 10 år som tävlingsryttare. Så nej, inte är det många gånger jag har ridit i täten på ärevarvet om jag säger så. Drömmer fortfarande om det där segertäcket, hehe...

Ändå så är jag ambitiös och målinriktad. Jag älskar att utvecklas och känna att det går framåt, jag har mål och en strävan att bli bättre i min ridning. Som sagt så är jag envis och jag kommer aldrig att ge upp förren jag har nått dit jag vill. Jag jobbar dagligen med allt jäkla grundarbete, räknar mina galoppsprång och planerar upp veckans ridpass. Jag vill klättra i klasserna och känna att jag behärskar det. Men någonstans så känner jag ändå att jag måste ge mig själv en fet spark i baken. Att i tävlingssammanhang sluta måtta och försöka få allt perfekt, undermedvetet inte riktigt tro att jag ska lyckas osv. Det blir en ond jäkla cirkel av det hela, för tankens kraft är så otroligt mycket större än vad vi tror. Tror vi att det inte går, tror vi undermetvetet att vi inte kommer att lyckas så gör man oftast inte det. Och vad tror man då? Jo, att man är "värdelös", "det går inte" eller "jag kan inte".

Det är just det som jag tror sätter käppar i hjulet, inte att jag inte är någon tävlingsmänniska. Jag oroar mig för mycket, bromsar upp och ska måtta in med tumstock för att få den bäst anpassade avsprångspunkten. Sen att energin och farten försvann, det glömde jag visst. Haha, nej, men så har det kännts ibland! Min största utmaning just nu är kasta iväg hjärnan lite och sluta tänka så mycket. Tänka lite mer tävling och bara rida, så mycket som jag har tränat så sitter det nog mer i ryggraden än vad jag tror. Tankens kraft är så mycket större än vad vi tror, och det tänker jag bevisa för mig själv.  

I'am the winner, you are the winner

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0