Skynda långsamt

"Skitbra! Är så fint att se att du ger han tid att utvecklas i sin takt och inte skyndar upp i klasserna. Han verkar vara sån att när han känner sig trygg så kämpar han!!"

Blir verkligen glad av att höra sånt här! Eddie är verkligen en häst jag har skyndat långsamt med och det har fått ta sin tid. När jag köpte honom, i oktober 2009 så var han 6 år och hade inte gjort just något alls. Skulle ha gått någon 1m tror jag, men var väldigt grön i hoppningen. Backade inte av alls, vinglig mellan hindren osv. Min tanke var att utbilda och sedan ut och tävla, dock var det betydligt svårare än vad jag trott.

Eddie är ingen häst med megakapacitet och har superlätt för sig, utan jag har varit tvungen att träna och lägga ner mycket tid, tålamod och arbete på honom. Första året gick inget vidare och inte det andra heller, det var rent ut  sagt inte alls kul då inget stämde. Men jag gav det ändå tid och kämpade på, mycket tack vare min tränares inställning till att det går att träna hästar till att hoppa bra. Inte förren i höstas lossnade det, efter att jag gått ner och hoppat rundor på 85cm. Sen har det rullat på och han har gjort bättre och bättre resultat, tom satt flera nollor vilket jag nästan trott varit omöjligt med den hästen.



Men trots att det började gå betydligt bättre i höstas och i våras så har jag inte varit girig med att gå upp i klasserna med honom. Hade jag utsatt honom för något han inte riktigt varit klar för så hade risken funnits att vi ramlat ner på botten igen, för det är lättare än vad man tror. Att "höjden inte är problemet" får man ofta höra, men varför är det där som problemen uppkommer? Är det inte då bättre att gå ner en klass någon tävling tills självfötroendet är bättre och sedan gå upp igen, istället för att köra på och riskera att det kanske bara blir sämre?

Jag hade själv den attityden när jag red ponny, att "höjden inte var problemet". Nej, det var den inte, men nu är det ju så att det inte bara är höjden som är en ökad svårighet när man tar sig uppåt i klasserna. Jag tror att jag hoppade två LD med min D-ponny, sen hoppade jag LC och LB. Trots att vi stötte på problem och det gick dåligt i perioder så minns jag aldrig att jag gick ner i klasserna, för höjden var ju trots allt inte problemet. Men varför gick jag inte bara ner och hoppade någon låg klass ett tag för att få tillbaka självfötroendet igen och ha kul?

Den bittra sanningen var nog att jag inte ville sjunka så lågt, hoppa LD när jag hade placeringar och vinster i LB... Nej, höjden var inte problemet. Problemet är nog som så att det inte bara är jag som har tänkt på det här viset, för tyvärr verkar det som att det viktiga bara är att ta sig uppåt. Sen hur det går till och vad man har i med sig i bagaget spelar ingen roll. För mig och min D-ponny fungerade inte det tankesättet och tack och lov har jag en ändrad inställning idag.

Men om jag återgår till Eddie så har han verkligen visat mig att det lönar sig att skynda långsamt. Just nu är han glad och tycker det är jätteroligt eftersom han vet att han klarar av det, och då kämpar han även dom gånger jag tabbar mig. Självklart så vill jag klättra uppåt även med honom, men eftersom jag vet att hans maxgräns inte ligger på 150 så tar jag det lite lugnare.  Det är nog en konst det där, att känna av när man ska gå upp och när det kanske är bäst att gå ner ett tag. Man är ju inte sämre för det, men det gynnar förmodligen för framtiden. Och det är väl den vi jobbar för?   






Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0