Varför kan jag bara inte släppa det?

Angelica åkte hem tidigt imorse efter att ha spenderat en vecka hemma. Tråkigt att hon åker tillbaka till Luleå och inte kommer hem igen förren i juni igen, tycker jag då haha. Men det är kul att hon har varit här. Vi firade min födelsedag i onsdags, åt på Pinchos och bowlade. Självklart vann jag på bowlingen, över pappa dessutom! Jag blir en sådan jäkla tävlingsmänniska när det kommer till sånt hehe.

Har idag släppt ut hästar och mockat, sedan bara degat inne trots det fina vädret. Har spenderat den senaste timmen till att läsa igenom min blogg och kolla på flertalet tävlingsfilmer på Curre och mig. Innerst inne så är jag nog ganska ledsen över att jag (enligt mig själv) har tappat allt på tävingsfronten. Vi var i en så himla bra form och sedan bara reserade allt, ungefär som att marken bara försvinner under ens fötter. Jag ville heller aldrig flytta från Bollnäs egentligen, utan det bara blev så för att det inte fanns någon annan lösning än att flytta hem för en tid.

Jag tog inte bara examen och lämnade skolan och mina klasskamrater, utan jag lämnade hela det team som jag hade byggt upp under två års tid. För att lyckas inom ridsporten så krävs det ett utarbetetat system och team runt omkring sig för att träningen ska flyta på. Dessutom ska detta matcha sitt jobb/liv utöver den tid jag lägger på Curre. Idag ligger hela det system jag byggt upp i kras och jag har flera bitar att få iordning på innan vi har byggt upp det igen.

Det känns verkligen som att jag tjatar om det, men jag saknar verkligen min tid i Hälsingland. Jag vet inte om det är staden i sig jag saknar, utan kanske vad min tid där gjorde med mig. Kan jag bygga upp allt igen och känna samma känsla igen? Har jag såhär i efterhand förskönat allt, var det verkligen så bar som jag minns det? Det fanns dalar då och saker som inte var bra, utan som faktiskt är bättre nu.

Min största nackdel är att jag tänker, ältar och har så fruktansvärt svårt att släppa saker. Att säga hejdå och börja på någonting helt nytt. Jag är till viss del lost i mig sjäv tror jag. Jag vill ha ett fungerade liv igen, där jag är genuint lycklig och har en stimulerande vardag. Men som sagt, min svaghet är att släppa och gå vidare. Ruska av mig, minnas med glädje och gå vidare. Allt blir bra och jag tror på att allt sker av en anledning, det var meningen att det skulle bli såhär och det kommer bli så otroligt bra i slutändan.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0